Livet
Ska inte bli för djup, men det är svårt när man ligger hemma om dagarna( okey, var och jobbade i lördags och sov hos diana och var med emelie i söndags) men ändå sedan torsdagen förra veckan har jag i princip, med korta pauser, legat i sängen och stirrat upp i taket. Var sjuk och precis när man blir frisk och känner att man ska ta tag i livet så slänger det en jävla säck med sopor på en.
Natten till måndagen sov jag lite, mådde illa konstant och kände mig kissnödig. Jag antar att min kropp kände på sig hur veckan skulle bli. Är ändå rätt scizo( stavning?) då jag känner att jag älskar just nu. Alltså att vänta på att mamma ska komma hem så att man kan krypa upp i hennes famn och skratta åt konstig saker. Att känna kärlek fastän jag ser mycket smärta. Jag tror vår släkt är den mest kärleksfulla släkten i universum. Asso på riktigt, de borde göra en film om oss. Vi bah älskar varandra och livet med varandra och livet utan varandra( även om det är väldigt svårt) så ser vi liksom vad i har och har haft. Och nu känner jag hur mycket jag vill träffa mina fina kusiner,morbröder och Siv och kramas.
Och min operation gick bra. En utav de bästa jag haft. Implantatet sitter stadigt på plats till skillnad från förut då det varit typ den här; ja nu är det bara att vänta och se om detta funkar då... -.-
Men det bästa av allt var att jag inte svullna upp. Förut har jag ju svullnat upp som ett jävla äpple hängt på ena sidan av min hals. Det gick inte bort heller på typ 1 vecka så då vart man ju rätt deprimerad när man kolla sig i spegeln. Men känns som om livet( på något konstigt vis) är på min sida fastän det inte är det... Svårt att förklara liksom.
